Nej, det kom inget bakslag!

Det var något särskilt med att kliva in i ateljén igen fylld med insikter, kunskap och reflektioner. Redan under kursens gång funderade jag över hur jag skulle hantera bakslaget som brukar komma efter en påtagligt berikande och entusiasmerande upplevelse. Mina vana trogen strävar jag efter att ha beredskap för allt, så långt det nu går.

Men, nej, det kom inget bakslag. 

Det som, i stället, skedde var att jag gick in i ett läge där jag steg för steg och ytterst metodiskt lade upp en plan, inventerade i vad jag skulle behöva göra, ändra, införskaffa och bearbeta i syfte att styra in mitt arbete och mitt förhållningssätt i en ny riktning.  Så rent konkret betydde det att jag startade upp ett nytt projekt vars namn än så länge får vara högst internt men som kommer presenteras längre framåt hösten. Det kommer göra att andra verksamhetsidéer flyttas fram men jag håller er alla underrättade, det kan ni lita på. 

Nå, trots att jag har helt nya uppspända tillika preparerade dukar så beslöt jag mig för att ta bort varje liten häftklammer för att lösgöra bomullsdukarna. Istället ville jag ha  belgisk hellinne med tydlig gräng för att få ett annat uttryck i bilderna. Men vilket slit! Men det var det värt. Jag satte tänderna i de fyra dukarna och arbetade målmedvetet. Dukarna köpte jag på KCK som är Konstnärernas CentralKöp intill Mosebacke torg.  Jag firade inköpet med en fika på nämnda torg.

Det tog en vecka, lite drygt, klippa till, spänna upp, nita, förlimma och grundera dukarna. Det behöver vara flera lager och generöst med torktid för att det ska bli bra. Det är mycket att ta hänsyn till och tänka till om. När man spänner opreparerad duk måste man veta hur sladdrig duken måste vara eftersom den drar ihop sig vid fukt som blir av panellack och grundering. Är det för små marginaler kan duken bli för skör och spricka under arbetets gång. Är den för sladdrig kan den, trots att man slår i kilar i hörnen, ändå bli för slak.

Likaså måste man veta, för slätast resultat, var på ramen man börjar med att slå i duken med häftklammer. Till det yttre är det egentligen bara saker som ska göras. Men i det inre handlar hantverksarbetet om att bli vän med det som ska bli mina bilder.  

Foto: Clara Söderberg-Bah

Det är ett sätt att först bekanta sig med materialet för att det så småningom ska bli en bästa vänner. Det välbefinnandet kände jag igen från den tiden kring millenieskiftet då jag arbetade på samma vis; att preparera sina egna dukar. I skrivande stund är två av åtta tänkta bilder i storleken 120 x 120 igång.

Följ mig gärna på den resan genom att besöka min ateljé eller här på hemsidan. Jag har min ateljé på adressen Stadsparken 6, Tyresö. Från Gullmarsplan går det flertalet bussar som tar er till Tyresö busscentrum. Sedan är det blott 50 meters promenad. Vill du vara säker på att jag är på plats är det klokt att meddela mig genom E-post, se nedan.

Vill du hellre, eller dessutom, ta del av de tips som ges exklusivt i nyhetsbrevet? Ja , då behöver du meddela det till mig genom att skicka e-post till; info@ewakinnunen.se Tror du dessutom att det kan locka dina nära&kära? Gör mig gärna en tjänst och be dem skriva till mig.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Share This