Signed, sealed och snart delivered….

Mina bilder  är signerade och snart inpackade för leverans till Galleriet Karlavägen 70 där jag ska ha utställningen En strimma vår mellan den 18 – 30 mars. 

Vernissage är lördagen den 19 mars 13.00 – 18.00. Om du vet att du kommer flagga innerligt gärna för det till info@ewakinnunen.se så förbereder jag något litet gott. Varmt välkomna! Det ska bli så roligt!

Vi står mitt uppe i ett flöde av nyheter från krigets Ukraina och det ofattbara läget som Rysslands invasion har gett upphov till. Vi kan stänga av radion eller Tv´n när det blir för mycket men det känns nästan fräckt och bortskämt att ha den möjligheten. Befolkningen i Ukraina är mitt uppe i en fasansfull situation där kriget är, för många, inpå husknuten. 

Idag då jag var i Fisksätra Folkets Hus var barnen spända på att höra ”hesa Fredrik”   -d v s signalen som testas fyra gånger per år för kontrollera att systemet fungerar och för att göra allmänheten uppmärksam på att signalen finns. Det är egentligen inget nytt men idag var barnen både spända och exalterade så de sprang ut för att lyssna. Men molokna kom de tillbaka in igen ”-Nej, vi hörde ingenting” berättade de. Jag blir så klart beklämd, på flera vis. Hur känns det för barn som är väl införstådda i att det är krig i Östeuropa? Och det faktumet att vi i Sverige pratar, i radio och i TV,  om viss kris – och krigsberedskap här och i övriga Europa och världen.  Kommer vi inte få veta om och när det händer något? Blir vi bortglömda? Vem varnar oss? Vad vet vi om hur barnens tankar går? Tyvärr är de redan plågsamt medvetna om att de liksom inte står högst upp i samhället generellt  -tydligen inte heller när det kommer till hörbarheten av larmet. Man vill ju bara gråta….

Jag pratade naturligtvis med dem. Hur går era tankar om det som händer? De pratar och berättar om hur just deras föräldrar resonerar. ”Jaa, vi vet i alla fall att vi kommer att fly om Sverige blir hotat och det blir läskigt. Pappa tycker vi först ska åka till London. Om inte det räcker så åker vi till Marocko. Vi kommer därifrån. Vi kan bo hos släkten.”  ”Ja, vi kommer också åka, men bara om det är jätte-jättefarligt att vara kvar här i Sverige, säger min mamma”. Jag har svårt att tolka barnens klang i deras röster. Vad tolkar jag in? Vad hör jag? Ett lakoniskt lugn, som bara barn kan ha? En väl inbäddad rädsla? En trygghet för att mamma och pappa har en plan?

”Ewa, kommer du att fly eller kommer du vara kvar?” Med stadiga blickar inväntar de mitt svar, de hör min tvekan men håller kvar blicken. ”Va, Ewa, hur gör du?” Jaaa, hur gör jag? Tankarna vindlar runt…och till slut svarar jag att det inte är troligt att vi kommer behöva ställas inför de valet men att jag då i så fall kommer stanna kvar så länge som jag bara kan. ”Va???? Ska du????”

Nej men alltså….. hur tung tanke är det inte? Den får jag nog ta lite pö om pö….. Vi har ju den lyxen, vi kan skjuta på det….Det kan inte folket i Ukraina göra.  Fruktansvärt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

Pin It on Pinterest

Share This