Upptrampade stigar….

Ni alla känner ju inte mig men jag kan berätta att Grekland har, sedan tonåren, varit mitt favoritland. Jag gillar det opretentiösa förhållningssättet och den varma gästvänligheten. Lägg därtill havet, stranden, vinden, vyn och toppa med maten samt vinet (joooo, då!). Allra mest har jag varit på öarna i det egeiska havet, ni vet med Santorini, Kreta och Rhodos men öven Milos, Amorgos och Naxos.

De senaste 12 åren har jag även fått med mig Lasse så han delar nu mitt intresse.  Det ska sägas också att vi är riktigt dåliga turister i den mening att vi inte direkt gillar att besöka specifika turistmål eller sevärdigheter. Vi kan sträcka oss till konstmuseer men det vimlar inte av det på öarna, men visst, gallerier -det kan man absolut hitta. Nej, vi vill allra helst ”bara vara”, hänga på det lilla kvarterskaféet, vistas på stranden som är på gångavstånd och äta på lilla familjeägda tavernan. Vi rör oss i väldigt små cirklar och trivs otroligt bra med det. 

I tio år har jag och Lasse återvänt till  ön Santorini. Under åren har vi fått många fina vänner. Tack var det har vi haft den stora glädjen att gästa både bröllop och dop. Ön Santorini föddes ur ett vulkanutbrott som skedde under 1600-talet f.Kr och fick därigenom sin välvda form. Den har en sällsynt vacker natur och en dramatisk och varierande kust. Branta klippor på ena sidan och svarta, röda och vita vulkanstränder på den andra. Det finns många teorier om att Santorini skulle vara platsen för den mytomspunna staden Atlantis som ska ha sjunkit ner i havet. Staden Thira (Fira) men även Oia är byggda i sin respektive kaldera. Det är som om de vitkalkade husen klättrar upp för de sluttande havsklipporna och de smala gatorna och gränderna slingrar sig mellan alla små kvarter. Vi bor alltid i Kamari som ligger intill den svarta stranden. Vi återvänder till samma hyreslägenhet år efter år. Och samma solbäddar. Och samma..nej, nu skäms jag lite. Men man kan med fog säga att vi har våra upptrampade stigar där.

En sommar skulle jag vara på ön i mer ön sex veckor medan Lasse skulle åka lite fram och tillbaka. Jag tog med mig mitt målarmaterial för här skulle det inte slösas bort en massa värdefull målartid, inte! Och ja! Jag hade en bild av hur mina målarveckor skulle te sig. Morgonkaffet, som vanligt, på närmsta kaféet som vetter mot havet och stranden. Och morgondoppet efter det. Men sen var det dags att börja måla. Jag hade naturligtvis inte uppspända ramar utan de var ihoprullade. Skyddspapper på plats och färgerna fram och så var jag igång. Äsch, vad det blåste korsdrag i lägenheten. Färgen hann knappt fram till duken förrän den hade torkat. Akryl, ni vet….. Men jag gnodde på där och fort fick det lov att gå. Swisch, svisch!  

Bästa att stänga till fönster och dörrar. Nej, men kära ni! Det bara inte gick, jag höll på att förgås av värmeslag. AC -jo, fast den blir jag ALLTID sjuk av.  Ja, jag skrattar gott åt den ytterligt hysteriska målarsessionen. Men jag låter mig inte skrämmas av detta, nej då. Jag har ideér på hur det kan fungera. Men stå i en lägenhet i 32 graders värme och måla? Nja……?

Nej, tacka vet jag mina andra planer. Ha målarkurser i Grekland? Ne! Som ju betyder ja på grekiska. Tanken är; en veckas vistelse på en grekisk kursgård, gemensamma målarövningar för att utveckla sitt skapande men även få handledning i det egna. I god gemenskap få och ge input till varandras arbetsprocesser i en svindlande vacker miljö.

Hand upp om du är intresserad.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

Pin It on Pinterest

Share This